"Vi insåg ju inte faran i det"

Hösten 1943 var Ingrid Olsson tio år. Hon minns de judiska flyktingarna som kom nattetid, under presenningar i nedsläckta fiskebåtar.

"Det hände ju inte så mycket i Barsebäckshamn på den tiden. Så det var jättespännande när det plötsligt kom båtar med danskar mitt i natten. Vi insåg ju inte faran i det."

– Jag minns särskilt en fiskare från Taarbæk. Han kallades ”Christian Guldtand” för att han hade så många guldtänder. Han var världens raraste farbror.

Ingrid Olsson berättar att det var flera fiskare i Barsebäckshamn som gick ut och mötte de danska fiskebåtarna, bland annat bröderna Linus och Malte Wickman med sin båt Una.

– De tog över många. De hängde presenningar över båtens nummer, de var rädda för att bli igenkända. Här var ju några tyskvänliga här nere… men de vågade
knappt visa sig.

De danska flyktingarna hjälptes över i de svenska båtarna och togs i land. Flera inkvarterades i Tullhuset och Missionshuset, men de stannade inte länge.

Var det många i Barsebäck som ville hjälpa till?
– Ja, det tycker jag faktiskt.

Hur märkte du det?
– Jag vet att min mor ofta gick bort till Tullhuset och hjälpte till. Det behövdes ju folk som lagade mat och serverade och sådant. Jag tycker att folk i allmänhet ställde upp.

Fler vittnesmål:

Henrik Martin Meyer

Albert Altschul

Preben Mortensen

Trion Kjell Carlsson, Zenta Arvidson och Helena Lindqvist

Tillbaka till Museer och lokalhistoria